Tyst
runt omkring.. Mild och varm bris.. Känns som om du kan smaka luften. Långsamt
smyger en sophämtare in – en åsna med tunga säckar på ryggen, den första
hårdarbetande den dagen. Han ser inte mig, som om jag är inte var där, en
främling som intehör hemma där.
Jag
sätter på min pulsklocka. 36 gånger per minut visar på att jag fortfarande
sover. Jag tar på mig en mössa och knyter skosnörena. Det är dags att springa.
Men strax innan jag börjar min tur, fylls hela staden av ljud från en moske –
”Alach akbar, Alach akbar,…”. Det är så främmande och skrämmande för mig. Känns
som om någon tappade mig så att jag hamnade i fel film. Nu är det verkligen
dags att springa.
Första
stegen är så magiska. De gungar dig in i en annan värld - en värld full av
naturens underverk och livsglädje. Du beaktar de minsta detaljerna och det gör
dig glad. Jag är helt och hållet i detta sagoland och efter först uppstigning
stiger även min puls. Jag tittar, på samma sätt som en slotts vakt i ett slott
, vars ruiner ligger bakom mig, nere i staden - så stilla och tonlöst. De där
väggarna bakom mig kunde berätta många berättelser... Men inte just nu, ett
berg väntar på mig! Jag tittar ner en gång till och skyndas mig iväg.
Nästa
uppförsbacke leder mig in i en skog. Den här är annorlunda än de som jag brukar
springa i. Så orörlig, torr men skön på sitt eget sätt. Några gånger försvinner
min stig men jag vet att jag är på rätt väg så länge jag springer upp åt. Det
blir varmare för varje steg. "Hon kommer!" - tänker jag högt och snabbar
på lite. Nära toppen av de backen luktar det lite konstigt. Efter en stund står
jag som förstelnad mitt i ett djävulskt svart område...
Whats next? I want to read it.
ReplyDelete